Världscupen i Ischigaki Japan  
     
     
   Världscupen i Sydney Australien  
     
     
  1;a För-VM i Säter Sverige  
     
     
   1:a Sprint och Stafett-SM i Åhus  
     
     
   2:a VM Långdistans Sado Island Japan  
     
 
1997 vann jag ju Långdistans för-VM på Japans vackra ö Sado Island,
så lite krav hade jag allt på mig när vi åkte till VM där året därpå, min tränare Micke Thorén och jag.
Minns att det var med respekt jag åkte dit, resan var ju lååång och jag hade färskt i minnet att jet-legen
var rejäla när vi landat i Tokyo de andra 2 gångerna jag varit där inom ett år.
 Pinan att ta de där löpstegen ändå, för att få igång cirkulationen, med stinna ben,
och kroppen inställd på andra tider..
Vi stannade en natt i huvudstaden för att sen fortsätta med buss och båt i oändligt vackra landskap.
Kommer än idag ihåg löpturen, då jag skulle få fart på kroppen efter den långa resan dit.
Ben som stockar. Men med vetskapen att efter ett pass blir det bara bättre.
 Peter Kropko från Ungern hade samma upplägg, gjorde sällskap med honom en bit.

Sin vana trogen på så många resor hade flygbolaget tappat bort våra cykelväskor,
så dom skulle komma någon dag senare.
Vi åkte buss och båt till Sado Island, Japans paradis tror jag, så vackert.
Gröna böljande landskap.
Väl vid VM- byn blev vi ihop-parade med lite andra nordbor,
jag fick dela svit (japansk så klart) med finska Sari Rairama och norska Ann Eldegaard,
och som tur var förstod båda svenska..
Micke bodde ihop med de danska killarna har jag för mig,
Peter Sandvang, Torbjörn Sinballe , Allan Månsson, och norske Rolf Kristian Roll.
Sviterna var fantastkiska, jag visste det redan ,
eftersom vi bott där året innan, Åsa Andersson och jag, på För-VM.
( Det var förästen Åsa som året innan just i Japan när vi åkte buss runt cykelbanan
under en kisse-paus tipsade mig hur man snabbt kissar med baddräkten på-
inte klä av den över axlarna, utan bara snabbt dra den åt sidan....
jag som trälat i alla år med det....
Flera rum i japansk still, inga stolar, utan låga bord och kuddar att sitta på.
Skjutdörrar, som tyst drogs åt sidan.
Några bäddar såg vi inte till förrän det var kväll, då hade hotellfolket smugit in
och rullat ut madrasser åt oss.
Vad de egentligen ville var att alla skulle bära hotellets kimono och tofflor under vistelsen,
 men under ett VM kan de rucka på de önskningarna, vi kunde gå i våra vanliga kläder.
(anledningen till den önskan var att alla skulle vara jämlika på hotellet under tiden
man bodde där, ingen skulle glänsa med fina märkeskläder, eller lump,
en bra tanke faktiskt, och tänk vad lite packning man skulle behöva ha med sig...)
Nervositeten ökade, och ju längre tid det tog för våra cykellådor att komma,
 desto mer steg den.
Tror det var Allan Månsson som fått sin, men där fattades en cykelsko...

Bara en eller två dagar innan tävlingen kom de.
Mickes låda var lite kladdig invändigt, någonstans på vägen hit hade flygpersonalen
bett honom öppna lådan, och när de såg hans påsar hade de blivit nyfikna och öppnat dom.
På den tiden hade Vitargo inte så fina påsar som de har idag, utan mer neutrala enfärgade...
De öppnade , tittade och smakade, och la ner dom igen......så lite Vitargo pulver
 här och där hade runnit ut.

Hur som , Micke hade samma skostorlek som Allan, så tävlingen var räddad för honom.
Micke, jag och norska Ann cyklade ut för att känna på banan dagen innan.
 Jag var seg som attan, såg andra konkurrenter som såg så himla starka ut.
Smakade på namnet VM....blev större och större.
Buffé kvällen innan, och nerverna satt på utsidan.
Kollade cykeln i cykelrummet, min fina krämfärgade Sageborn i keramikalmaterial från
Erik Fåglum, campakomponenter, med blå Profile Design Airstrike tempobåge
och Time gaffel, vass som attan.
Mina fina Shamalhjul, som kusin Lawa rekommenderat.
Tävlingsdräkten från Saucony, som mamma fått sy om lite grann, då den var omöjlig att
komma i annars.
Vi hade fått den kollad nere vid simstarten på dagen, och då tyckte tävlingsledningen
att det stod Sacucony alldeles för stort på baken , så vi hade fått inhandla en svart
tuschpenna och strukit över reklamen..
Saucony skorna med limmad innersula, så den inte skulle kana fram till tårna vid
växlingen till löpningen. 
(som de gjorde på världscupen i Stockhom året innan, då blev det blodbad)

VM, när jag var med där förra gången i Muncie Indiana USA var jag rookie, och på 19 plats,
nu när jag vunnit För-VM hade jag och andra (tror jag) helt andra förhoppningar.
Ända svenska deltagaren.
Motala tidnings reporter ringde och ville höra lite rapport inför morgondagen.
Jodå, visst var jag i form.
När jag kollat allt och haft snack med Micke och de hade gått för att sova skulle
vi tjejer också göra det.
Ann somnade direkt, liksom finskan Sari.
Jag, som sen barnsben alltid haft svårt att sova borta började grunna.
De andra sov som stockar. jag tror jag provade allt den natten.
Flyttade runt med min madrass, läste, räknade får, bökade med kudden,
jag till och med (!) provade att stoppa tummen i munnen (jag som aldrig haft napp,
men länge hade tummen.....dock inte de sista 25 åren....) Inget, INGET funkade.
Hjärtat bara dunkade.

På morgonen kände jag mig illamående och usel.
Jag gick till Micke på frukosten och sa att jag hade säkert 40 graders feber och skulle inte kunna starta.
 Tror vi kom överens om att jag skulle ringa hem till Anders.
Japan ligger ju några timmar före i tiden, så jag ringde Anders typ mitt i natten svensk tid,
 och grät, för jag var sjuk.
Lugnade ord, som alltid.
- Du kan väl åtminstone starta , Du är ju ändå där. säger han coolt.
Jag gör min vana trogen , som andra säger till mig
(om det är någon mening i det), så okey.
Micke och jag tar oss ner till startplatsen, jag mår pyton,
och han fixar så jag får ligga i normännens tält en stund innan start.
Norske stjärnan Rolf Kristian har en solkräm med solskyddsfaktor 72 som jag får låna.
 Vi tror ju att jag har hög feber....
Sen minns jag startskottet vi stod ute i vattnet, och efter första simtaget släppte allt,
det gick så fint! jag kände mig lätt och pigg, och det bara flöt på. var med i tätgruppen hela vägen,
 jag kände mig stark! Låg högt och bara simmade på.


En bra växling och vi kom ut på cyklingen,
Jag, australienskan Nina Hill, holländska Marijke Zeekant, Joanne King, också från Australien
(årets komet på världscupen) , Ann Eldegaard och några till.
Hela tiden hade vi en motorcykel som låg och bevakade oss så det var 10 meters lucka.
Minns att det gick snabbast när holländska Marijke låg i täten.
Klart äldst av oss alla, Joanne yngst.
Rina tror jag var den smartaste av oss, hon litade på sin löpform.
Joanne King flög av någonstans när hon var bakom mig.
Har inte bilden helt klar längre..Anne också, hennes starkaste gren var ju simningen.


Hur som, när löpningen började vet jag att Rina, Marijke och jag var ut först, kanske någon mer.
Rina pinnade på och fick lucka direkt. Marijke, med sin
marathonstil och saharakeps såg lite stel ut, men det är hennes stil och sen jag.
Micke var extas.
Värmen var hög, fast jag har alltid kunnat prestera bra i dom förhållanden så det var inget aber.
Vi körde någon varvbana, och jag såg att en kinesiska närmade sig ordentlige hela tiden.
Micke vrålade att jag skulle hålla ihop det här, han ropade ut vad prispengarna var.....
nått som jag inte var van med, tror inte det gick in i huvudet riktigt,
men jag minns att han var i extas.
Åt Rina var inget att göra åt, hon var rapp och hade ett bra försprång,
men jag höll min andra plats ändå in i mål.
Sååååån känsla !

Den kan jag plocka fram ibland, ett minne som inte går ur.
Men vad jag minns ännu mer är dopingtestet efteråt.
Vi blev ihopkörda in i ett rum, i väntan på att pinka.
 Jag hade ingen vätska i min kropp som ville ut på bra länge,
Holländska Marijke hade med sin sjukgymnast (kvinnlig) och den damen
masserade henne så hon skulle kunna få ut något.....vilket jag tyckte var rätt annorlunda ,,,,,
jag drack och drack istället.
Ville ut och njuta av atmosfären där ute, och inte inne i ett rum med folk som måste pinka...
När det väl var avklarat tog vi oss tillbaka till hotellet.
Mötte några age grouper, som rekade lite inför sina lopp, som skulle gå av stapeln dagen därpå.

Prisutdelningen i en stor sal dagen på var påkostad.
 Mycket tal och uppträde av japanske gymnaster.
Det avslutades med att Micke fick gå upp på scenen och mottaga VM flaggan,
för att ta den med hem till Sverige och Säter,
som skulle ha VM året därpå 1999.

Minns hans tal, där han sa hade fått beskåda en riktigt fin tävling, 
och att det varit ungefär lika många funktionärer på den tävlingen som det är invånare i 
Säter där VM året efter skulle gå av stapeln..
Tror det blev en blänkare i tv-sporten på sin höjd, 
mycket mer utrymme fick svenska landslaget i fotboll, de hade samma dag besegrat
England i EM-kvalet med 2-1 på Råsunda.

Hemresan gick bra, jag och Peter Sandvang, som också placerade sig bra,
 trea efter Luc van Lierde (han som sen har coachat Fredrich van Lierde till Ironmanvinst på Hawaii 2013)
 och holländaren Rob Barel (äldst bland proffsherrarna), hade fått var sitt pris
 (finns att beskåda på LeWa Sport) som krävde sitt utrymme en rätt stor låda. 

På någon flygplats skulle vi gå och kika lite, och då bad jag att en familj 
som satt där vid gaten, kunde titta till min låda....
När vi sen kom tillbaka var det ett litet pådrag...man lämnar inte sitt bagage på en flygplats...

Trötta och sega, men nöjda, blir Micke och jag hämtade på Arlanda av Anders och pappa. 
Kommer ihåg att jag tycker de kör så vansinnigt sakta hem efter Norrköping, och fattar inte varför.
När vi mitt i natten rullar in på Saxvägen är det fullt med folk, 
Tv-Motala är där, tidningen (tror jag) klubben, grannar, släkt, vänner, 
alla tar de emot oss med facklor, hurrarop och glam! 
Det var därför de åkt så sakta, för att TV-Motala skulle hinna komma till avtalad tid.....

Vilken kväll !!

  
Aldrig blivit så firad! Grannarna hade gjort en fin tavla, och bakat silver tårtor. 
Champangekorken gick rakt igenom spänntaket i köket..
Sov lite grann, sen , hela dagen därpå kom det folk med blommor, 
jag har sparat bilder på alla, det var från Motala Kommun, IFK, Akele, Motala tidning, 
vänner och jag bara tog emot, satte blommorna i vatten, och pratade. 


Stort ! Njöt!

Och sen pricken över i. 
Vi hade köpt biljetter till John Fogerty på Himmelstalund i Norrköping den kvällen. 
Anders, jag, svåger Jesse, Ullis, hans sambo, hennes moster och morbror. 
2 bilar. Ullis moster och jag var chaufförer. kanonuppträdande av Fogerty!
Jag hade lite tidsomställning att jobba med, diggade med bra,
 (men, Ugglas låt "Dansar aldrig nykter" ÄR min ) 
När det var dags för hemresa hoppade Jesse och Ullis in i mosterns bil och Anders och jag i vår. 
Regn, mörkt, tidsomställning, den resan var inte långt ifrån så tuff som VM-loppet.




     
   29:a Världscupen Cancun Mexico  
 

 

 

Gick förbi reseaffären igår efter 3-timmars spinningen och stannade till
vid skyltfönstret med cykelkompisarna och såg en restresa till Mexico,
och sen började det surra i huvudet.
De som var med hade bekanta som varit i Cancun, oj oj, tyckte de...
-Där har ju Anders o jag varit, sa jag, och sen kom minnena, de poppade bara upp...
 
1998, året vi skulle börja köra världscup mer ofta, ta poäng till OS 2000,
Förbundets satsning  Team 2000, pågick för fullt
(återkommer till den satsningen någon gång) och Jocke Willén och jag var till Ischigaki
och Sydney på våren och körde ett par WC.
Sen fokuserade jag på Lång-VM på Sado Island, (som oxå kommer senare) ,
tror Jocke var iväg på fler världscupslopp under sommaren)
 
Efter silvret på Lång-VM var det åter fokus på den korta distansen,
och jag fick äran att åka till Cancun i slutet av hösten.
Det var sagt att om jag kom top 15 skulle jag få resan betald,
annars fick jag stå för den själv.
Boendet första veckan hade tävlingensarrangörerna fixat billigt.
 
Vi bestämde att vi skulle åka. En vecka innan tävlingen skulle vi vara där,
som vanligt för att aklimatisera mig och lära mig banan,
det har alltid varit viktigt för mig, komma in i klimatet, lära mig banan, vara förberedd.
Efter loppet skulle vi stanna en vecka i Mexico och ha semester,
för att sen vila ett par veckor till innan 1999 års säsong skulle grundas.
 
-Cancun är som Las Vegas, sa Anders, inget för oss. han kollade upp resrutt,
och ordnade så vi skulle fortsätta till Playa del Carmen dagen efter loppet, för vår semester.
 
Började packa. ta med så lite som möjligt.....som mottot alltid är.
-Jo, ta med dig våtdräkt, sa Micke T, det kan bli simning med våtdräkt.
Så den fick dämpa Sagebornens ram i cykellådan.
 
Jag, som läst alla Bill och Ben pockets under min ungdom var helt inställd
på att äntligen få handla med mexicanska Pesos.
(De grabbarna levde ju rätt nära gränsen ibland, och hade Pesos i fickorna)
Vi mellanlandade några gånger, och
Anders pratade hela tiden om att vi måste växla in pengar.
Men ingenstans fanns det Pesos, som jag starkt vidhöll att vi skulle ha,
inte Dollar, som Anders sa funkar överallt.
 
Det slutade med att vi kom utan pengar till hotellet i Cancun en kväll.
Riktigt lyxhotell (min första bekantskap med "All inclusive)
Vi fick ett vitt band om handleden.
Morgonen därpå trodde vi att frukosten ingick....riktigt fin frukost,
men vi tog det vanliga, fil och macka. Och en nypressad melonjuice,
minns hur god den var.
Notan gick på över 300 kr, man skulle haft rött band för "All inclusive",
så vi käkade på rummet resten av mornarna.
(En dag gick JAG på det där med gratisfrukost och titta på lägenheter, livsfarligt,
vi blev nästan hjärntvättade,
men en macka, kaffe, juice , 2 mexicanska filtar och en liter Tequila
fick vi med oss, fast vi inte gick med på att bli delägare i något andelshotell...)
Det var en parentes.
 
Första morgonen var vi tvungna att fixa kontanter.
Missade det där med solkräm, gick de ca 5 km in till Cancun.
Underbar värme och sol. Hade inte en krona (Pesos) till dricka ens.
Det brände på axlarna. Man blev fuktig direkt, inget svenskt klimat.
Anders frågade en kille om vägen till en bank, och han uppfattade
att vi var intresserade av typ knark eller något, så han följde oss gladeligen till
närmaste bank och trodde vi skulle ta ut pengar för att handla av honom...
Väl där bad bankmannen oss om pass vid uttag,
och våra pass låg ju i receptionen på hotellet...så vi bad honom visa oss en sidodörr,
så vi blev av med killen som väntade på oss vid entrén.
 
Vi började vår promenad tillbaka till hotellet.
Anders hade ett par svenska hundralappar i fickan,
och lyckades få några dollar i utbyte i någon privat liten växlingskur, så vi kunde hoppa
på en buss istället för att bränna sönder axlarna helt,
och så åkte vi tillbaka till hotellet och hämtade passet...Det blev Dollar i Mexico.
 
Några dagar följde med lätt träning, kolla banan, leta internationella matställen,
för vi hade hört att i Mexico var det lätt att bli magsjuk av maten.
Pizza Hut, Burger King, Mac Donalds och till slut en italiensk pasta restaurang.
En svensk till anslöt, Marcin Wedlarzki han bodde i USA, var av polskt ursprung
men tävlade för Sverige.
Vi hade med landslagskläderna till honom, och lärde känna honom och hans kompisar bra.
Marcin var bra på icke drafting lopp (som jag,
alltså cykla med 10-meters lucka till konkurrenterna) men på världscupen var det ju drafting
(rullåkning)så det var bara att gilla läget.
Han hade aldrig testat att starta cyklingen med skorna på redan från start,
en det sa vi han måste lära sig, för annars tappar han för mycket i växlingen simning/cykel.
Han var ambitiös, började direkt utanför entrén till hotellet, i full trafik, livsfarligt !
Men han lärde sig skapligt till tävlingsdagen kom.
Det var oerhört varmt, jag tror inte jag tävlat i sådana förhållanden tidigare.
Det var vätskelagning på cyklingen, det var jag inte van vid på 4 mil. Även ispåsar langades.
 
Våtdräkt var inte att tänka på, det var 27 grader i vattnet, det svalkade inte ett dugg.
Jag var bra med på simningen, och var med i tätklungan på cyklingen har jag för mig,
en rätt stor klunga på ca 15 pers.
Några snabbsimmare var väl loss före.
 
Jag minns langningen , iskallt vatten i denna tropiska värme, vi han inte fylla på
allt vi tappade.
Tror jag var ut top 10-15 ut på löpningen, men det var tufft i värmen.
Vi fick ispåsar att kyla huvudet med. Jag hade i bakhuvudet Top 15,
annars  får jag inte resan betald av förbundet, det var hårt där ute, värmen var mördande,
och fast man själv ville, ville inte kroppen svara, den ville bara överleva.
Jag tappade placeringar och när jag låg på 16.e eller 17.e plats var det inte roligt längre.
Men i mål kom jag, springande, på en 29:e plats.
Världscup ledaren i herrklassen, Nya Zealänske Hamish Carter var helt borta av värmen,
han hade varit outstanding under året, men Cancuns värme slog honom, han kom inte  i mål ,
bröt, var helt borta.
Marcin var bra med på simningen, men han tappade första klungan vid växlingen....
men tog sig i mål.
Jag ser honom framför mig efter målgång, han var helt slut, medicinare kom och tog
hand om honom och han fick nålar i båda armvecken, dropp efter vätskebrist,
och han skrek rätt ut, jag frågade varför, och han svarade att han trodde han fick aids,
hade aldrig fått dropp innan..
Men det var under kontrollerade former de fick dropp, de som kollapsat. Marcin kom 48:a.
En tuff tävling.
De tävlingarna jag körde efteråt var bestämda i förväg vem som skulle betala.
 
Kvällen avslutades med en bankett, som brukligt. Marcins kompis, som var cyklist,
klagade att han alltid hade så ont i ena höften. Det hittade Anders orsaken till,
han upptäckte att den mannens cykel hade olika långa vevarmar.
 
Dagen efter stuvade vi in allt bagage i en taxi och drog till Playa Del Carmen.
Cykelväskan var för stor, så den hängde ut där bak, och taxichauffören surrade den med snöre,
han var lite speciell, hans ena fot pekade bakåt,
men han hade alltid levt med den så, så det var inget med det.
Han gick åt det hållet näsan pekade i all fall.
 
När vi kom till stadsgränsen blev vi stannade.
Bagage får inte hänga ut, så ut och möblera om, säten flyttades och jag och cykellådan
satt trångt resten av resan.
 
Framme vid det hotellet vi skulle bo i fick lådan stå orörd resten av vår resa.
 
Playa Del Carmen en vecka och dykparadiset Cosumel, det är grejer det.
Mexicans mat, ingen fara för sjukdom, så starkt som den var. Och god.
Somliga blev bara lösare och lösare i magen. Dos Eques (XX) slank lätt ner med limeklyfta,
och Margeritas till mig.
Semester, bad. Hotellet låg precis vid stranden, det var bara att gå ner till morgondoppet.
På Cosumel provade vi (jag) bada på den sidan man inte fick, undervattenströmmar,
men det var nog en lugn dag.
Maya kultur, varander, stora som krokodiler, lösa i naturen,
söndags uppklädda mexicaner som gick och kollade in alla turister på stränderna och skrattade.
Bilar som knappt hängde ihop, fattar än i dag varför vi inte fick ha cykellådan lite hängande utanför ,
den var ju surrad. Vi såg mycket mer skrämmande exempel.
 
En vecka går fort när man har semester.
På väg hem mellanlandade vi på Kastrup och tog en fika.
Vi undrade vad som hänt. Alla sprang fram.
Hade så bråttom.
Men några dagar senare fattade vi. Det var vi som i det varma Mexico kommit i en så lugn
lunk för att klara klimatet.
Det människorna gjorde på Kastrup var bara att gå som vanligt, vi gick i slow motion.

Men vi var snart tillbaka i verkligheten.

En underbar resa, dit vill jag åka tillbaka till någon gång.
Till Playa Del Carmen. Inte moderna Cancun.


 

 

 
     
     
     
     
     

Om Cookies | Copyright © 2007, Lewasport