1:a Duathlon-SM Karlstad
1:a Kinna Triathlon
1:a Göteborg Triathlon
NM Oslo Norge
2:a SM Olympisk  Umeå.   
   
1:a SM Långdistans Säter   
   

 19:e Lång-VM Muncie Indiana

 
   

 

 

     
 

 Mitt första långdistans-VM.



 
Min dröm sen jag var liten har alltid varit att komma till Amerika.
1996 skulle Långdistans VM i triathlon gå i Muncie Indiana USA.
 
Året började bra, då vi 29 april flyttade in i vårt lilla hus på Saxvägen 7. Lycka.
En dröm om eget hus hade gått i uppfyllelse.
 
Mitt stora mål den sommaren var att vinna mitt första SM på långdistans (i Säter)
för det var sagt att första dam respektive herre skulle få åka till VM.
Här hade jag min chans!
 
Väl i Säter var jag riktigt fokuserad (tror jag faktiskt alltid varit det på tävlingar....)
och hade en bra dag.
Tror jag kom upp som 2:a efter simningen efter Jenny Anderson, men cyklade snart ifatt henne.
Ropade till marshallsen att de skulle vara noga med att kolla alla så 10-meters regeln följdes...
och jag höll ledningen ända in till mål. Det var mitt första SM-guld.
Lars Matsson Umeå vann herrklassen, så vi blev de 2 lyckliga som skulle få åka väster ut i september.
Jag fick rådet att acklimatisera mig så mycket som möjligt på hemmaplan,
för i Mellanvästern skulle det vara varmt.
 
Så det blev bastucykling i simhallen.
Drog in Monark-testcykeln i ångbastun på Romerska badet och började träna....det blev alldeles för varmt,
så jag flyttade in cykeln i fuktbastun och körde med halv öppen dörr, ca 40 grader.
Sputade vatten på väggarna innan, så det skulle bli mycket fukt.
Tog en håltimme då och då på jobbet, jobbade som elevassistent på Mariebergsskolan på den tiden,
så jag fick in träningen fint.
Men vad jag fick igång svettningen, litervis tappades, och det var viktigt att fylla på..
 
När avresedatum närmade sig blev Anders tillfrågad att vara lite ledare,
och det blev Lars, Anders o jag som åkte iväg.
Kommer ihåg att det var då jag såg den första mobiltelefonen, Lars hade med sig sin, ett riktigt stort åbäke.
 
Väl i Muncie tyckte jag inte det var så himla varmt, led aldrig av det.
Muncie , katten Gustafs hemstad.
 
Vi bodde på något motell, och det var bara engångsförpackningar till allt,
när vi ätit våra frukostar var det ett berg av plast och omslag, vilket slöseri!
 
Det fanns en Kina restaurang på gångavstånd från motellet,
där åt vi oftast kvällsmat, för som Lars sa, där får man riktigt mycket mat.
 
I Muncie finns det massor av svenskättlingar,
Lars o jag fick åka till en skola och gå in i klasser och prata om Sverige,
och svara på frågor. jag har en bunt teckningar kvar därifrån hemma någonstans.
Och de visade oss ett stort hejarplakat skolan hade gjort för oss, en stor svensk flagga ritad,
som de skulle ha när de hejade fram oss på tävlingsdagen. Vilken grej !
 
Lars och jag var ute och cyklade några dagar innan, och han visste om mitt lokalsinne,
så han väntade och vi provade de amerikanska vägarna, rakt, rakt , rakt, och platt också.
 
På expot hittade vi en sån där bra flaska att ha framme vid styret, befrielsen,
för en som är feg att släppa styret....
 
Med oss från förbundet hade vi fått tre påsar Carbomax var, som vi skulle ladda med.
jag hade provat det tidigare, så jag hade med mig en visp. Det hade inte Lars.
Vi skulle ta en påse om dagen tre dagar innan, det gjorde jag.
Inte Lars.
Kvällen innan knackade han på och sa: Kan jag låna den där vispen?
på sin norrländska, och sen tror jag kan klämde alla tre påsarna....
 
Tävlingsdagen gick vi upp tidigt. Jag var riktigt upprymd.
Innanför hotelldörren låg ett brev.
Min längtan till USA grundade sig mycket i att jag sen barnsben haft kontakt med pappas kusin,
som är född i Chicago, Edith en gammal underbar dam.
I brevet stod skrivet
" vi ville inte störa er igår kväll, men i rummet bredvid bor Edith, min syster,
och kusin och jag, Cookie, och vi kommer att vara vid målet, så vi ses där!"
jag hade inte haft en aning, men de hade bilat 40 mil från Chicago, och bokat hotellrum
utan  att ha sagt något. Ediths barn hade jag aldrig träffat. Häftigt!
 
Tidigt blev vi utskjutsade  till startplatsen. Cyklarna hade blivit transporterade dit dagen innan.
Starten låg ca 2 mil från målet.
 
Ett stort grönt växlingsområde,
och det var första gången jag tittade ordentligt på alla rymdskepp långdistanstriathleter hade.
Riktiga aerocyklar, den ena konstigare än den andra..
Jag hade min blå/röd/vita Eddy Mercx med campa i aluminium från Erik Fåglum med Shamalfälgar,
och  ett Profile Design Airstryke i blått jag vunnit på Stockholmstriaden tidigare.
 
Lars startade före mig, och Anders var gör nervös på norrlänningen,
som inte hade någon större brådska till start,
tror han nålade på nummerlappen på linnet ca 4 min innan startskottet för honom skulle gå..
.jag jagade på honom bredvid..
 
Simningen minns jag inget av, men cyklingen gör jag.
Vi cyklade ca 9 mil , tror jag och det var platt och rakt, och betong.
Hela tiden åkte vi över betongskarvarna, gupp, gupp, rytmiskt..
 
Löpningen gick från växlingsområdet in till stan där målet var.
21 km, även den på betong..
Men jag har inga minnen av att jag led av värmen någon gång,
måste varit ett bra råd det där med bastucykling....
Väl i mål var det underbart, massor med folk,
och vår lilla hejarklack från skolan var där någonstans.
Jag hade räknat till att jag nog var 20:e i mål.,
men fick sen veta att jag kommit 19:e dam. I världen.
Kändes gott, så mycket triathlet hade jag ju inte blivit än..
Jag tog massage, för visst värkte kroppen efter allt betonglöpande.
Då hörde jag några som ropade utanför stängslen,
och där var dom, mina släktingar, inte Edith, hon var kvar på hotellet,
måste varit 75 år eller något då, men henne döttrar och kusin, och de hade hittat oss..
 
Efter massagen var det dags att hämta hem cykeln, som var kvar i växlingsområdet 21 km bort.
Det gick buss dit. Anders sa till mig:
"Cykla nu inte hem, utan grabba en taxi och säg att Du är för trött, du kan inte köra mer idag"
Men när jag kom bort till växlingsområdet stod Lars och väntade,
hade säkert väntat en timma på mig, för att lotsa mig tillbaka..
så jag kunde ju inte ta någon taxi då......
utan det var bara att samla ihop pinalerna i ryggsäcken och cykla de ca 25 km
hem till hotellet, i gassande sol, och med rätt trött kropp..
 
Lars var sådär nöjd, kommer inte ihåg hans placering,
men det grämde honom att damsegrarinnan hade cyklat om honom.
Han hade lite problem med magen också. (kan det ha varit laddningen)
 
Tillbaka på hotellet säger Anders. nu kom Du på 19:e plats.
Ska vi inte försöka se hur det går om Du tränar på heltid ? det gör ju de andra som var före.
 
Efter det gick han och Lars på en amerikans fotbollsmatch
och jag spenderade den tiden med mina släktingar på hotellet.
Fick lära känna Ediths barn, (ja, de är ju äldre än mig) sen åkte de hem till Chicago,
och vi har haft kontakt sen dess, då och då.
Edith är över 90 nu, men har alltid varit ung i sinnet,
när jag som barn såg Dallas och Falcon Crest låg hon många avsnitt före mig,
på senare år var det sex in the city, men det såg aldrig jag..).
Dom sa "Nu när ni äntligen kommit till Amerika, så har ni hamnat här ,
i Muncie som är i mitten av ingenstans, det finns inget att se"
 
Lars lämnade hotellet före oss, och tog ett tidigare plan till Detroit ,
han skulle se en match till, och vi strålade sen samman där innan vi reste hela vägen hem.

hemma la jag in om tjänstledigt från 1 januari och bad Michael Thorén  göra mitt träningsprogram.
 
Och lite till fick vi med oss. basebollträdet vi har här hemma,
och Lars,
som är stort fan av Amerikansk fotboll, lärde Anders hur
man kastar en sådan.
 
En viktig resa, tur den blev av.


 
 
 
 

 
     
     
     
     
     
     
Om Cookies | Copyright © 2007, Lewasport