Mina meriter

Här nedan kan ni börja se mina meriter växa fram , som jag samlat på mig under hela mitt idrottsliga liv. Jag började som 7-åring att simma i Motala Simsällskap och har där nött många längder under Sven-Arne Sellings ledning.

Sommaren jag skulle fylla 15 år sa jag till Sven-Arne att jag skulle hålla upp ett tag, och sen kom jag aldrig tillbaka till den rena simningen...

Som simmare är man oftast den i klassen som har mest uthållighet, och därför blir man satt på de längre löpsträckorna vid skoltävlingar. Jag hade Anders Elfving som klassföreståndare på högstadiet, och han brann även då för friidrott, så lite banlopp blev det redan då.

Sommaren -82 startade gatloppet Baltzarloppet i Motala, och Sören och Margareta Isaksson tyckte jag skulle springa det. Det var kul och gav mersmak.

Tyvärr upptäckte jag ju att ju lättare jag var desto snabbare sprang jag, så det blev en ond cirkel under många år, som 1987 fick sin kulmen under ett friidrottsläger i Splitt. Mycket träning och ännu mindre mat slutade i att mina njurar sa ifrån ordentligt. Jag blev inlagd på sjukhus någon vecka, och blev sen succesivt bättre, men anorexian satt nog i hela min löpkarriär.

På slutet avlöste skadorna varandra, och Anders tyckte 1992 att jag skulle följa med Motala Triathlon Club till ett träningscenter på Lanzarote istället för att åka på rena löpläger, eftersom jag hela tiden var skadad.

Det var början till något helt nytt, och efter det lägret har det blivit åtskilliga resor tillbaka dit, jag tror närmare bestämt 17 gånger...det är MIN ö ! Jag älskar den !

Att kombinera simning, cykel och löpning är perfekt, men det tog mig ett par år att acceptera att det var nog triathlon och inte löpning jag skulle fortsätta med.

Vi förstod direkt att det var nog de lite längre distanserna som passade mig bäst, och 1996 vann jag , och då menar jag det, en resa till USA, det land jag velat komma till så länge.
Förbundsledningen utlovade en resa till USA och långdistans-VM där för de 2 som vann lång-SM i Säter det året. Det var min viktigaste tävling dittills, jag var helt fokuserad på att komma till USA !

Jag vann och vi fick åka dit. Nu var det ju inte vart som helst i USA vi skulle till, utan till Muncie, Indiana, absolut nowhere i staterna....men vad gör det, vi kom till USA !

Efter att ha slutat på 20:e plats där bestämde Anders och jag att vi skulle försöka klara oss på en lön och att jag skulle träna på heltid och det gjorde jag från 1 januari 1997.
Micke Thorén stod för träningsupplägget i många år framöver.

Det märktes skillnad, när jag inte behövde fokusera på jobbet, utan hade tid att i lugn och ro träna och hinna med allt annat jag tycker om !

Jag fick börja vänja mig att resa (förbundskapten Erik Björkman hade ett personligt alvarligt samtal med mig om vikten av att kunna åka hemifrån och ligga ute på läger..) och faktiskt , det var kul !

Ett ex på resor är att jag hann med 4 Japan-resor på 15 månader mellan juli 97 och september 98.

Det började med en inbjudningstävling i Tokyo som Jonas Djurback och jag fick åka på. Den vann jag i en rafflande spurtstrid (!) En månad senare bjöd Sado Island mig och Åsa Anderssson på för-VM, och det vann jag också.
Våren 98 var Jocke Willén och jag på Världscups turné i Ischigaki och Sydney. Inga vidare resultat.

I september 98 gick Långdistans-VM på Sado och där var Micke med och jag blev silvermedaljör ! Vilket mottagande vi fick hemma i Motala sen !

Det var Micke som 1999 anmälde mig utan vetskap (Tack!) till min första Ironman. Det var under ett av många läger på Lanzarote som han en dag i februari kom in på rummet och sa (jag hade då en stressfraktur i foten och kunde bara springa i vatten)
"Så, då är det klart, du är anmäld till Lanzarote Ironman i maj" Jag bara skrattade och trodde det var skoj, men icke sa Nicke, det var ren sanning. Då kunde jag ju inte backa, fick se det som en erfarenhet...

Min första Ironman blev en riktig rysare, som avlöpte med seger. Att sen få komma tillbaka året därpå och vinna igen, (även den en än värre rysare) var kollosalt tillfredställande, det är nog en av de största segrarna jag haft !

Lanzarote Ironman är världens tuffaste till landskapet, även Hawaii får stå tillbaka för det . (Men där är ju motståndet världens tuffaste.)

Hawaii, ja. Med min första seger på Lanzarote följde ju frågan p å om jag skulle köra Hawaii. Vi hade inte tänkt så långt, men på måndagen efter var vi ju tvugna att bestämma oss mellan 10 och 12...och ha med kontanter till registreringen. Vi provade våra kontokort allihop, men det var bara Anders kredit som funkade, och det var tur, för annars hade min plats brunnit inne.

Men med mer och mer längre distanser sliter kroppen ont, och jag vet inte riktigt om jag någon gång ställt upp helt tränad utan skadeuppehåll vid någon längre tävling.

I början av 2002 drog jag på mig en elak skada i baken som jag drogs med både på Nya Zealands Ironman (fick gå på löpningen) och på Lanzarotes Ironman.

Jag hade då aldrig brutit ett lopp, men efter 4 km in på löpningen hjälpte Anders mig att fatta beslutet att bryta för första gången. DET var hårt ! Men jag hade så ont, att något annat alternativ inte var tänkbart.
Men besvikelsen av att ha brutit skuggades snart över, för vi bestämde då på plats det viktigaste i mitt liv så långt, att vi skulle försöka skaffa ett barn ! Helt underbart, jag var som i ett rus istället.

Det tog sig snart och Karin är född i juli året därpå.

Efter att hon kom var tävlandet inte så viktigt längre. Och när Zico, vår älskade hund, dog i mars 04 tappade jag all motivation för ett tag, gick in helt i väggen och tog ett brake på någon månad. Och sen kom aldrig motivationen tillbaka på topp igen.

05 satte jag igång med bra träning, men skadade mig i knät en vinterdag när jag var ute och sprang, och uppehållet från löpning blev 6 månader. I den vevan passade vi på att bli med barn igen och i mars 06 kom Anna.

Nu är det bara träning för välbefinnande !

Har fortsatt att ha problem med knät, och i början av april 07 kikade läkaren Jonas Holmertz in i det och hittade en benflisa från lårbenet (!) som inte skulle vara där, så han plockade ut den.

Nu börjar jag bli sugen på att blicka tillbaka, och ska nu se om jag kan sammanställa mitt idrottsliga liv så långt !