Iron Man 1999

Jag är den förste svensk som vinner Iron Man Ironman Lanzarote, min Ö. Än så länge har jag varit där 17 ggr.. Eftersom jag ska till en av Kanarieöarna i vår börjar jag drömma mig tillbaka. Hade tänkt skriva helt ur tanken, men så hittade jag vad jag skrev redan -99, om loppet, vilka detaljer, dom hittade jag gömda i minnet. Minnena runt omkring har jag klara bilder av, men inte om själva loppet, men det hade jag redan dokumenterat i Svenska Triathlonmagasinets 2.a nummer -99. Skriver ungefär vad jag skrev då, om loppet, och jag minns det som igår! F-n, vilken resa. Anekdoterna runt ikring är nog mer det som jag minns idag, förr var det bara loppen..

-99 startade inte bra, en stressfraktur i foten (min andra) hindrade mig från att springa annat än i vatten i början av året, tror den kom i slutet av februari någon gång..

Men jag skulle med på Riksidrottsgymnasiets läger till Lanzarote i den vevan ändå. Under ledning av Micke Thorén åkte vi, Matilda Jonsson, Lelle Moberg, Rickard Jägenstedet, Jäderholm och jag och ett par grabbar till. Micke, jag och Tilda bodde i en lägenhet. Vi cyklade mest, men lite simning och löpning var det ju oxå, och jag fick förpassa mig till poolen för att bedriva den, vattenlöpning när de andra sprang runt lagunen och sånt.. En dag kommer Micke in på rummet och säger. -"Nu är det klart, jag har varit hos Kenneth Gasque på tävlingskontoret. Du ska köra Lanzarote Ironman i maj." Jag vet att jag skrattade åt det och sa: "-Om jag kan springa då så..när går den ?" eller något liknade. - "Den går den 22 maj."

Med ett snabbt överslag räknade jag att det var 3 månader emellan, och läkte foten som den skulle hade jag 6 veckor på mig att "bygga upp" den igen. Exakt på dagen 6 veckor senare provade jag foten. "Bara 10 minuter, OCH lugnt!" sa Anders när jag bytte om och tog bilen (!) dit. Till fotbollsplanen vid Staffanstorp, fint gräs. Och foten höll. En underbar känsla. Nu ska det bli Ironman! Klarade jag det så finns inget värre sen.

Micke hade fixat med Lasanta (som arrangerar tävlingen) att vi hade en lägenhet i Puerto Del Carmen, där tävlingen startar och slutar. Anders o jag tog bilen till Kastrup fredagen dryga veckan innan, vi skulle vara där 2 veckor. Micke och Ann-Charlotte kom ner måndagen efter och skulle vara en vecka.
Mycket roliga minnen därifrån, haha, kommer ihåg när Anders fick vaktmästaren att ta bort hela dörrkarmen dagen innan tävlingen för vi trodde den gått i baklås, fast vaktmästaren hela tiden trodde det satt en nyckel på insidan.....Anders stod på sig att så var det inte....men så var det..

Blåsten som mötte oss när vi kom till ön.
Jag hade min första Merida, gul 907 :a, och med i bagaget hade vi (som tur var) en ny aero Profile Design framgaffel i carbon, som vi bytte till istället för orginalet som satt på den. På Lanzarotes då icke jättebra vägar fick jag inte alls samma skakningar som när jag provade Anders cykel med stålgaffel.. Vi cyklade ut dagen efter vi kom ner och efter 55 minuter i motvind, och då snackar vi MOTVIND, hade vi inte avverkat många km, typ 9, (kan det vara sant, jag har för mig att det var så lite) och Anders säger: -"Nej, jag åker hem, det här är inte klokt." Så han vände men jag cyklade vidare ett tag till, trodde aldrig tävlingen skulle bli av.

Molnigt var det, så Anders tog inte på sig solkräm....dagarna efter fick han minsann åka med både arm och benvärmare, inte för det var kyligt, oh nej, utanför att han bränt sig rejält..
På måndagen hämtade vi Micke och Ann-Charlotte i den hyrda Renaulten Twingon. Blev lätt träning med Micke dagarna innan loppet, och jag propsade på att vi skulle åka banan med bil också, fast jag cyklat på alla vägarna andra år..men sådan är jag, vill alltid se banan innan ändå.

Jag hade som mål att genomföra loppet, inga planer på topplacering.
Hade ju aldrig kört så långt. Men ladda, det visste jag att jag måste. Laddningsdryck tre dagar innan så jag kände mig som en stoppad korv. Sista måltiden, en kycklinggryta Micke gjort, gör god, men jag hade inte mycket mer plats att få i den i, men det gick allt äta ett par portioner..

Tävlingsdagen. Tidig morgon, gick inte att få i så mycket frukost, jag var redan fulladdad....illamående..(nervös antar jag)
Mötte de som var på väg hem från nattliga äventyr, nattklubbar och sånt, på vägen till start och växlingsområdet. Säkert vid femtiden på morgonen. Cykeln var inlämnad dagen innan, men nu skulle vi pumpa, ladda den med energikakor och dryck, kolla att löparpåsen hängde där den skulle osv. Pirrigt.

Ironman Lanzarote är känt för tre saker. En bråkig och jobbig simning, en kolossalt tung cykling och en stekhet löpning. På Lanzarote hade de en tradition, och det är att 1:an i herr och damklassen startar dansen på banketten. Sen följer 2:orna osv..( Jag har ju många saker jag inte är bra på och dans är en av dem...) Och sen hade Micke lovat Kenneth att jag skulle vara med på presskonferensen innan loppet . (Prata inför en massa människor på engelska är en annan av dem ) Att vinna trodde jag var svårt, så dansen oroade jag mig inte för, men presskonferensen måste jag ju ställa upp på.
711 triathleter kom till start. 710 från land och en tio meter ut i vattnet framför oss. Randy the Animal, han var den förste rullstolsbundne som skulle göra Lanzarote. Stackarn, han blev översimmad av de flesta. Men han klarade tidsgränsen ! Själv tyckte jag det var den värsta simningen någonsin. Efter 25 meter tappade jag min klocka, som någon hakat i. Efter första bojen började det komma vatten i ryggen, jag kände efter och trodde den gått sönder, folk slet ju i en överallt och simmade på en, och så hade jag ju käkat mycket innan, så den sprack väl lätt. Jag funderade på om jag skulle ta av mig den, men bestämde mig för att köra vidare i den trasig, jag skulle ju vara i en timme. Simningen kändes som en evighet, jag trodde de ändrat banan till ett varv, men icke , vi fick allt köra två.

När det var dags för växling fumlade jag efter dragkedjan uppe vid nacken, men upptäckte då att den varit öppen hela tiden, den var inte trasig! Någon hade dragit ner den.

Adrenalinet sprutade och jag gjorde ett snabbt byte. Väl på cykeln hör jag Micke ropa " Du ligger trea, en minut efter ettan och Zeekant 40 sekunder före. Fasen, Zeekant hade jag hoppats vara före, så jag kunde få ögonkontakt på cyklingen (det hade jag på VM) Men jag kom bara 5 km innan jag var ikapp henne, hon tappade direkt. Nästan direkt fick jag syn på ettan. Anders och Micke stod och hejade i Yaisa, hyrbilen gick varm den dagen.. Ledaren, Gangon,en kanadensiska , "lät" mig inte köra om utan var väl tillbaka om mig tre gånger innan vi vände upp i motvinden vid El Golfo , då tappade hon mig.

När jag kom till "Kamelrakan" dök Anders och Micke upp igen, de började redan låta lite hesa, "Skitbra Lena, du har dragit ifrån tre minuter sen sist, det ser gör bra ut, kom igen !"
Under nästan hela loppet följdes jag av 1-3 kamera-mc och en jeep, och de var väldigt noga att inte " ta" vinden för mig. Vid Lasanta råkade en stackars triathlet komma i deras väg och vurpade vid vätskekontrollen. Jag behövde nästan aldrig känna mig ensam, och när de lämnade mig trodde jag att de andra kanske var på väg att ta ifatt. Vid Monumentet stod mina supportrar igen och peppade mig, när jag rundade och for iväg mot Teguise. I Los Vales kastade jag flaskorna, för då började den riktiga stigningen, och på första toppen skulle vi få vår egen matsäck. Det var bara det att jag aldrig fick min, så det blev en lång tid till nästa flaska, som var Mirador de Rio. Där började också den "lätta" hemresan, 5 km nästan bara medvind, men banans otäckaste nerförskörningar. Jag tyckte jag klarade mig skapligt bra, men Gangon tog nog in lite.

Jag började bli kissnödig, men hade ju en kamera -mc som följde hela tiden...kunde ju inte stanna då.. Jag försökte vifta bort dom, och till slut tror jag de fattade, men jag kunde ju inte stanna, och det ÄR en konst att klara det på cykeln, men efter mycket om och men gick det..
Bergabo stod vid vägkanten med cykeln i näven strax innan Tachie, vad hade hänt ? Ekerbrott fick jag veta sen. Han fick hjälp av en servicebil 15 minuter senare.

In mot Puerto Del Carmen bar det och maran kom närmare och närmare. Jag försökte övertyga mig om att jag längtade dit, men det var omöjligt. (hade ju aldrig sprungit en mara tidigare..)
Ett fruktansvärt jubel mötte mig på vägen in mot växlingen, härligt !! Vaderna ville gärna krampa när jag drog på mig löparskorna, och någon smorde in ryggen med solskydd. Sen tog jag mig med stapplande steg uppför mattorna till löparbanan. Micke och Ann-Charlotte hojtade och undrade hur det kändes. "Du har 4 minuter på Gangon, kom igen !" F-n, vad jobbigt det var, jag kom inte framåt. Jag såg någon solbränd karl stå med en svensk flagga längs vägen.

Ett par semesterfirande svenskar stod vid tre kilometer och var i extas ! Vid vändpunkten, 5 km bort, visste jag att Anders skulle stå, det tog en evighet att komma dit." Det kan bara bli bättre", ropade han. Gangon kom farandes på lätta steg och tog over ledningen, hon tog in 6 minuter på första varvet, och vi bytte cykelmasters.. Semesterfirarna gav mig tider och en dam ropade "skynda dig ". Jag blev arg och ropade tillbaka "Spring själv!" och hennes kompisar skrattade åt henne." Där fick Du !" Stefan kom upp jämsides och sa "Hur är det Lena ? kom igen nu och häng på mig, det är kul att springa med Dig". Men jag bara viftade med handen och hängde inte med. Strax därefter började jag fundera på om jag skulle börja ragla lite, så de skulle plocka mig av banan, men jag visste att jag inte kunde fejka, tänk om de skulle lägga mig på en bår, nej, jag skulle få så dåligt samvete.

Vid 11 km passerade jag Thoréns igen, jag såg Ann-Charlotte ta av sig solglasögonen för att se mig bättre, "Inte till vilket pris som helst, Lena!" Micke "Hur känns det ? Du ser svullen ut." (Svullen, det var bara förnamnet. Ian Sweet, Eurosports kommentator, frågade mig senare om jag var med barn, för det såg så ut) men ingen tog mig av banan, så jag tänkte , jag måste springa färdigt. Semestern hägrade också..

Det tryckte på och jag hoppade mellan ett par bilar. Där såg jag holländskan Van Djiik passera mig och jag fick en ny cykelmaster, bara min förra kollat att jag var okey.
Här kommer jag att dala, tänkte jag. Men så upptäckte jag att avståndet inte ökade, jag började ta in igen, Anders stod och ropade, "Det ser bättre ut, har det lossnat?" Och visst hade det gjort det, jag passerade 2:an och fick tillbaka min master. Stegen kändes mycket lättare. Jag fick syn på Gangon, som inte alls hade samma steg längre, och sprang om henne med. Nu fick jag ledarmastern igen. Vid 32 km skrek Micke i extas "Nu Lena, det är det här Du väntat på hela tiden. Du springer snabbast av allihop, håll det här nu!" Jag funderade på vad jag väntat på hela tiden, springa, leda, vinna, eller vad ? jag gör ju så gott jag kan.

Jag mötte Anna Svärdström med jämna mellanrum och hon manade på. Hon gjorde ett strålande lopp!
Vid 32 km hade Anders sagt att maran börjar kännas, men jag såg fram emot det, det var den längsta sträckan jag någonsin sprungit innan, aldrig mer än 30 km , och det var -89 eller så..

Kamera-killen började sjunga och klappa händerna, men jag tänkte, det är inte färdigt än, jag har sett folk krypa på slutet. Jag visste att avståndet till holländskan, som nu var 2:a, var minst 3 minuter efter, men jag var inte i mål än.

Så var då målet precis framför, jublet var enormt och jag fick springa igenom banderollen som segrare, det kändes härligt !!

Kenneth var den första att ta emot (tävlingsledaren) och han skickade ut mig till publiken igen för att vinka. Även Micke skickade han ut, han var minst lika glad som jag. Anders kom lite senare, han hade mellanlandat på en engelsk pub och träffat en väldigt intresserad innehavare, så där hälsade vi på en kväll veckan efter. Efter målgång fick jag vila i ett tält bland alla andra en stund. Micke ringde upp Göran Qvarfordt på förbundet, mina föräldrar och landslagscoachen Erik Björkman ( som var på sin egen svensexa) och jag pratade med dom alla.

Kommer ihåg hur Micke frågade " Har Du fått mens ?" jag var visst helt sönderskavd både här och där, så det var inte det..fy, vilka sår.

Sen var det presskonferens och dopingtest. En massa gående, Anders och jag var inte tillbaka i lägenheten förrän närmare 9, och där satt Thoréns uppklädda och med champagne och väntade. Jag klev stelbent och skinnflådd in i duschen och tvättade mig så gott det gick, jag vet inte vad som varit värst den dagen....

Närmaste pizzeria blev det och kyparen blev väldigt intresserad när vi sa att jag hade vunnit. han kom ut med bilder på sig själv , från några år tidigare, när även han hade fullföljt den. Han bjöd sedan på champagne. Jag hade lite svårt att få ner något alls, men glad var jag. Micke tog upp att vi måste bestämma om jag skulle köra Hawaii eller inte. Jag hade ju kvalat, och det skulle ges svar mellan 10 och 12 dagen därpå, annars brann platsen inne. Så det gjorde vi, ifall....det var bara att lägga upp 300 Euro cash.

Dagen därpå, ja. Stel, öm, fortfarande skinnflådd och blåsor, skönt att inte göra några större ansträngningar!

På kvällen var det dags för pris-cermoni i de berömda grottorna. En otroligt fin scen. Jag började bli lite nervös för dansen...jag sa inget till Anna, vi satt ihop med de andra pristagarna och väntade. Anna vann sin age-grupp! En efter en kallades upp, den ene piggare än den andre. Hur skulle jag klara det, var ju gör stel i kroppen. jag kollade hur de gjorde , tog alla i hand eller puss på kinden. ta i hand bestämde jag mig för. När de tog upp 2:orna i proffsklassen reste jag på mig för att försöka skaka loss benen. När jag ropades upp gjorde jag vad jag allt för att se så "normal" ut som möjligt, det gick. Herrarnas 1:a, Matheu Belfeild, tog också upp och vi fick aldrig gå och ta de andra i hand. Kenneth tog miken och sa, på engelska, "Som ni alla vet har vi en tradition här på Lanzarote Ironman, och det är att segrarna ska hålla var sitt tal." Vad säger han, karln ? jag försökte få syn på Herr Thorén men fick bara strålkastarljuset i ögonen. "Matheu, , Du kan börja." Han gick fram till miken och började prata. Jag trodde aldrig han skulle sluta. Jag tittade ängsligt på Kenneth och jag såg att han också tyckte att det var väl långt (hoppades jag) och han kom fram till mig och klappade mig på axeln. "Var inte orolig, Du behöver bara säga tack." Jag ställde mig vid miken och såg ingenting, strålkastarna var överallt. Det här hade jag inte räknat med! Talet blev väldigt snabbt och kort, alla mina engelska ord hade helt plötsligt tömts från mitt huvud. Dansen hade där varit en baggis.

Dagen därpå skjutsade vi Micke och Ann-Charlotte till flyget och hade sen 4 dagar kvar att undersöka ön. Med bil. Nu fick Anders se alla vägar jag förut försökt beskriva för honom.

Just det, klockan jag tappade hade jag på armen igen. En dykare hade hittat den när de drog upp linorna efter tävlingen.

Har Eurosports upptagning av tävlingen här hemma. Vilken tävling ! Så svullen jag var på den, vätskebalansen funkade inte alls. Man ser hur det dallrar om magen på löpningen, (på Hawaii sen frågade danskarna, med deras fbk Greger i spetsen, vart barnet var...
Vid målgången såg jag hemsk ut, prinskorvar till fingrar, och i och för sig fina Rayban (sponsrade), men inte passande på mig ...haha. hade jag inte vunnit på Lanzarote hade jag nog aldrig visat mig mer..Första svenska Ironman-segern.

När vi åkte hem från Kastrup veckan efter blev vi snart medvetna om den bistra verkligheten. Det var den natten morden i Malexander skedde. Vi följde det på bilradion.